En blogg som blommar ut...

Amor Vincit Omnia
(klicka på texten för att komma till min nya blogg)

Nu har dagen kommit, jag tar farväl av bloggspace.se och går över till blogg.se. Detta gör jag med en viss smärta i själen och oro. Det var trots allt här allt började, den 17 juli 2007, då jag skrev första inlägget och fortsatte sedan mitt bloggande till nya höjder. Det var här jag lärde känna underbara människor och njöt av att följa deras liv genom bloggen, diskutera, dela med oss om våra tankar och stötta varandra under svåra tider.

Det var genom bloggspace.se jag träffade Linda, min älskarinna. Haha!Nej men, det var tack vare bloggen vi lärde känna varandra och träffades två gånger. Det är genom bloggspace.se jag fått tips om allt från mode till mat, till film och träning. Därför vill jag minnas bloggspace.se som början på något fint.

Men jag känner att jag inte hittar min "målgrupp" här, jag kan inte utveckla och ändra min design som jag vill och utvecklingen går inte framåt som jag känner att jag är kapabel till det. Därför känner jag att det är dags att söka nya horisonter för att finna nya världar. Men jag kommer att fortsätta läsa min bloggspace.se favoriter. (Ni är redan länkade på min nya blogg) Och jag hoppas att ni följer med mig och läser vidare min blogg. för ni betyder mycket för mig, det var tack vare er jag orkade blogga varje dag, engagera mig komma på nya ideer och mycket annat.

Det här är officielt mitt sista inlägg här på bloggspace.se (om inget annat skulle hända att jag kom tillbaka eller så)!

Tack för den underbara tiden jag haft med er. Ni är alla guldvärda.

Jag och Ivve går precis ut med hundarna, hon med Conny, jag med Leeloo och Gizmo. Precis vid en sväng så ringer min mobil. Jag lägger över både Leeloos och Gizmos koppel till ena handen för att kunna få fram mobilen. När jag lyckats få fram den så har Leeloo och Gizmo hunnit springa i väg åt varsit håll och så kommer satkärringen gående. Leeloo springer förbi henne som gör att koppel strängen kommer mot hennes ben och jag fummlar runt för att lyckas få bort Leeloo.

Kärringen står kvar och varken lyfter eller rör sig ur fläcken och tittar på mig. Jag försöker lägga ifrån mig mobilen som jag just svarat på och fixa bland kopplen. Då uttalar sig satkärringen:

Satkärringen: Man kanske inte ska prata i mobil när man håller i hundarna.

Jag blir stumm och förvånad, samtidigt som jag hör en annan röst i mobilen som jag just svarat på. Jag stirrar tillbaka medans hon går och får ut ur mig:

"Tänk om man vill göra det då?"

VAH? Var det, det bästa jag kunde få ut ur mig. Åh jag vart så irriterad och arg för att jag var ur fokus för att konfrontera henne. Men nästa gång då jävlar ska jag uttala mig om hennes jävla katt som skiter på folks trädgårdar.

ÅH SÅDANA KÄRRINGAR SKA LÅSAS IN!

Det säger väl allt, och jag håller med!

Vad säger ni andra hundägare?

Idag var vi hos veterinären med Leeloo Valentine, hon skulle få sin 12 veckors spruta. Allt gick toppen, hon undersökte henne och allting var så bra som det bara kunde ha blivit. Sedan tog hon fram sprutan och Leeloo satt där och tog det som en kvinna. Riktigt duktig. Sedan vägde vi henne och hon väger just nu 1,1 kg. Det vill säga att sedan vi fick hem henne för en måndad sedan har hon gått upp 300 g. Och det är precis det hon ska gå upp. Enligt viktschemat jag bifogat ska hon väga mellan 1049 gram och 1162 gram. Det är precis det hon gör.

När vi kom hem vart Gizmo super glad av att få träffa henne igen och undrade vart hon hade vart. Sedan så busade de ihjäl sig och nu ligger de och sover i sängen tillsammans. Mina små änglar, de är bra underbara.

Jag har under den senaste tiden i mitt liv kommit fram til något som faktiskt givit mig ro. Efter att ha gått igenom ett par slitsamma tider, krossade förväntningar, förlorad hopp och funnen besvikelse har jag infunnit mig i nya tankebanor. Tankebanor som ska få mig att inte hamna i besvikelse och sorg.

Jag har slutat hoppas.

Jag har kvar mitt hopp men jag har bara slutat hoppas. Det är mitt senaste strategi i livet, att ha kvar hoppet men att bara sluta hoppas. Hänger ni med?

Det förvånar inte mig om ni inte gör det. Jag har kvar hoppet, hoppet som jag lagt i händerna på ödet. Dett har lett till att jag helt enkelt slutat hoppas. Jag sitter inte hoppas på att....eller på att.....! Jag har bara givit över mitt hopp till ödet. Om det var ödet att något i mitt liv skulle ske så sker det och jag accepterar det. Men jag har slutat hoppas.